Kommentar – Dette er et brev publisert på vegne av søstrene til Miriam Ayres Cea. Selv om det føles rått og brutalt så er det lett å forstå følelsene. For å forstå hvordan vi i Norge forholder seg til dom på tvunget psykisk helsevern så anbefaler jeg dere å lese denne artikkelen på Faktisk.no. Spesielt delen om gjennomføringen av dommen.

Jeg ønsker også at dere skal ha følgende i bakhodet før dere leser. I våres var det en høring om økte rettigheter til pårørende etter straffesaker. Høringen begynner på følgende måte: «En av statens viktigste oppgaver er å beskytte sine innbyggere. Straffbare handlinger kan ha stor innvirkning på den videre tilværelsen til fornærmede eller dennes etterlatte. Det er derfor viktig at rettssystemet ivaretar hensynet til ofrene for kriminalitet, slik at deres videre liv kan bli så godt som det er mulig.» De økte rettighetene som ble foreslått i forhold til varsling gjelder kun i forhold til kriminalomsorgen. Disse økte rettighetene gjelder ikke når gjerningsmannen er dømt til tvunget psykisk helsevern.

---

Den här rättssaken handlar inte längre om rättvisa. Den handlar om mördarens rättigheter , om hur han ska skyddas, förstås och respekteras. Men min syster, Miriam Daniela Ayres Cea, får ingen rättvisa. Och vi, hennes familj, betyder ingenting i detta system.

Vår familj är förstörd. Vi kommer aldrig att gå vidare, aldrig leva som förr. Det första vi tänker på när vi vaknar är Miriam, det sista innan vi somnar är Miriam. Ingen kan förstå hur det känns. Skammen över att vi fortfarande lever när hon inte gör det. Rädslan över att hon kände panik, smärta och ensamhet i sina sista minuter. Vi spelar upp dem om och om igen i huvudet, varje dag, varje natt.

Vi lever med trauman som aldrig lämnar oss. Att se en kniv, att laga mat, att se blod när vi får ett litet kutt – allt för oss tillbaka till det ögonblick då vårt liv gick sönder. Rädslan att gå bland människor, misstänksamheten, sorgen – det är vår vardag nu. Men trots allt detta är det han som skyddas. En som rätten ansåg var för sjuk för att ta ansvar för sina egna handlingar, där det berättades om sjukdomen, missbruket och risken för återfall, ändå är det hans rättigheter som ska respekteras.

Vem respekterar offrens rättigheter?

Vi tvingas leva vidare med smärta, medan samhället blundar. Det finns så många TICKANDE BOMBER runt oss – människor som redan visat att de kan skada och döda, men som ändå får gå fritt. Alla låtsas som ingenting. Ett samhälle som är uppbyggt på att man ska sticka huvudet i sanden och pratar om empati för gärningsmän, men inte för de som förlorar allt.

Det finns folk som menar att ingen människa är ond, bara sjuk. Men nej – ondska finns. Mördaren är ett levande bevis på det. Han stal min syster från oss. Tog hennes liv, han avrättade henne kallblodigt– utan någon som helst grund. Han valde att förstöra, och det valet är ondska.

Samma sak som skedde i USA med Iryna Zarutska hände också min lillasyster. Men i min systers fall var det ännu värre. Världen chockades av händelsen i USA – alla pratade om det, alla kände sympati. Men där tog myndigheterna ansvar. De grep honom, dömde honom, och såg till att han inte kunde skada fler. Jag hyllar sådana myndigheter, de som står upp för sitt folk och låser in dessa tickande bomber innan fler liv går förlorade.

I USA gjorde de först ett misstag ,de släppte ut honom – men de tog ansvar för det, och nu är han inlåst för alltid. Så ska det vara. Ingen vill leva i ett samhälle där ondska går fritt.

Vi däremot… vi lever kvar i ruinerna. För att orka överleva dagarna måste vi ta mediciner, gå på veckovisa möten med läkare och psykologer. Från att ha varit en fungerande, arbetande familj har vi blivit människor som behöver statlig hjälp för att klara vardagen – allt på grund av en enda handling från ett monster.

Sanningen är att det finns så många tickande bomber runt oss – människor som gång på gång visar att de är farliga, men som ändå får gå fria bland oss. Alla låtsas som ingenting. Man sticker huvudet i sanden och pratar om empati för gärningsmän, men inte för de som förlorar allt.

Varje år mördas omkring 35 människor i Norge. 35 liv, 35 namn, 35 familjer som går sönder. Vem talar för dem? Vem försvarar deras rätt att känna sig trygga, deras rätt till frid, deras rätt till liv?

Vi behöver ett samhälle som står upp för offren, inte för de som tog deras liv. Vi behöver ledare och domstolar som vågar säga nog är nog. För ingen fler ska behöva dö på detta sätt. Ingen fler familj ska behöva leva med den smärta vi bär.

Miriam förtjänar frid.

Vi förtjänar frid.

Och det är dags att någon vågar stå upp för de som inte längre kan tala för sig själva. Jag älskar dig Mimmi, kommer alltid älska dig, du är min lillasyster, min barndomsvän, min bästa vän, extra mamma till mina barn min andra halva. Du är alltid med mig och jag vet att vi kommer att träffas igen och att du ser på oss. Vi alla älskar dig